På banan
Jag stod vid spåret när hon kom in i kurvan. Hon värmde upp i tystnad. Det var inget poserande. Bara steg efter steg.
Hon springer med samma tempo varje varv, nästan mekaniskt. Ibland snabbare. Ibland lugnare. Det ser ut som vardag men är ett mål.
Målet
– Det är såklart det jag drömmer om, säger den svenska talangen.
Hon siktar på att ta medalj på U20-VM. Det är enkelt sagt. Det är också det som gör träningen hårdare än vad många ser.
U20-VM är en tuff internationell tävling för löpare under 20, och medeldistans rör sig vanligtvis mellan 800 och 3000 meter, men formen och tajmningen avgör mer än etiketten på distansen, och därför handlar varje pass om att ställa in kroppen på en specifik sorts smärta och fart som hon måste hålla när det väl gäller.
Vad det skulle betyda
Svenska kvinnor har inte tagit medalj på U20-VM i medeldistans sedan 1990. Det är en lång paus.
Om hon lyckas tar det inte bara en medalj. Det kan bli en liten historisk milstolpe, om än kanske lite överdrivet att säga att hela friidrotten förändras på en gång.
Jag tror att en medalj skulle inspirera fler att springa. Kanske som när någon visar hur man bakar bröd i exakt ordning, och plötsligt vågar fler prova; det är en ovanlig jämförelse, jag vet, men den sitter.
Jag har sett henne många gånger nu. Jag kommer återvända till samma kurva. Samma plats där morgonluften känns och målet fortfarande är en rad i resultatlistan, och där drömmen fick börja i tystnad.