90 minuter. Så länge spelar en match vanligtvis och där står han, vänsterbacken Gabriel Gudmundsson, och ser spelet utveckla sig. Jag såg hans pappa berätta en historia om att Gabriel nästan var blind som barn. Det lät som en fullständig cliffhanger.
"Det var en liten överdrift från pappa," säger försvararen. Han drar på munnen. Grejen med det här är bara att det är en personlig historia, inte en rubrik. Han nästan var blind, liksom. Men Gabriel slår ner på dramatiken direkt.
Jag tycker det säger något om hans vilja och talang, om man ska vara ärlig, möjligen lite för heroiskt målat. I praktiken handlade det om synproblem i barndomen — till exempel att läsa små bokstäver och att se bollar i dunkelt ljus.
Han berättar om träningarna, om att öva passningar och hörnor tills det satt, och om pappas historier som vuxit i munnen på folk. Jag kan inte låta bli att tycka att det är helt otroligt att en kille som kämpat med sånt slutade som proffs på vänsterkanten och ändå står där, i varje byte, varje...