En röd taxi stannar vid ett trafikljus i Kalifornien. Föraren vrider sig och tittar i backspegeln. Det är Hakan Şükür. Vi vet vad han har gjort (vem minns inte målet som kom innan reklamen hann börja?).
Han gjorde fotbolls-VM:s snabbaste mål. Han ledde Turkiet till en historisk bronsmedalj 2002. Sen kom militärkuppen för tio år sedan och allt förändrades. "I dag är Hakan Şükürs namn bannlyst i hemlandet."
Han lever i exil. Han har arbetat som taxichaufför för att få pengar. Det känns fel. Jag blir arg bara av att skriva det.
Förresten, kom jag ihåg att nämna bronset? Det var stort. Större än vi fattade då. Nu sitter en av landets största spelare bakom ratten (ja, det är lite tragiskt, men vad vet jag, jag tippade fel finalen en gång).
- VM:s snabbaste mål
- Bronset 2002
- Exil och taxi i Kalifornien
Det är som att se en nationalhjälte skruva ihop en IKEA-bokhylla i en garageuppfart; absurt och sorgligt samtidigt. Han säger att han hoppas kunna återvända en dag. Vi står och tittar på honom köra vidare. Hur länge ska en stat ge tystnad istället för tack?