Jag tycker Anderson gjorde fel som nobbade media efter matchen. Fast jag förstår också varför han kanske gjorde det.
Att lämna journalister utan kommentarer efter att ha gjort två mål är ovanligt. Det bryter mot en oskriven rutin. Samtidigt säger tystnaden något om relationen mellan spelare och press.
Tränarens svar och vad det betyder
Tränare Honkavaara valde att lägga en filt över saken. "Han är vår spelare – han gör vad vi bestämmer." Kort. Bestämt. En sorts auktoritär påminnelse om vem som styr rörelsen i laget.
Det där uttalandet kan tolkas som stöd för Anderson. Det kan också läsas som en varning till media. Jag tror båda delarna finns där samtidigt.
Anderson är lagets nyckelspelare. Han gör mål. Han gav laget poäng den här gången. Men poängen försvinner inte trots att han valde tystnad. Spekulationen gör det.
Jag ser framför mig en kock som vägrar smaka sin egen soppa. Det ser märkligt ut. Folk börjar undra varför. De börjar lägga in sina egna svar.
Det finns en kostnad i att inte prata. Den kostnaden mäts i rubriker, i frågor som inte får svaret de behöver. Det skapar en liten spirande konflikt. Den kan stanna som en parentes. Den kan bli större. Jag har ingen magisk prognos. Jag bara noterar att tystnad ofta fylls av ord från andra.
Honkavaaras linje är enkel och tydlig. Han tar kontrollen. Han vill bestämma bilden utåt. Det är förståeligt. Det är praktiskt. Det funkar tills det inte funkar.
Förresten, Anderson gjorde ju två mål. Det glömmer vi inte. Men vi undrar fortfarande varför han valde att inte säga något. Jag undrar också om klubben inser att tystnad kan bli en historia i sig.