Jag tycker det säger något att en BLT-journalist satt helt ensam på en presskonferens i Gibraltar. Grejen med presskonferenser är att de brukar vara fulla av folk. Fullt med kameror, frågor, folk som tränger. Här var det tvärtom. Helt otroligt... ensam.
Vad hände i Gibraltar
Gibraltar är litet men livligt när det gäller fotboll. Jag vet det, jag har följt matcher i små hallar. Den här gången var gatorna avspärrade. Poliser här och där. En presskonferens hölls. En reporter från BLT kom dit. Hon satt där. Ensam. Rapporten hamnade på Bollsvenskan senare.
Det kändes som en konstig scen. Som en trumpetsolo i ett tomt vardagsrum. Eller kanske som en iskiosk vid polcirkeln. Lite överdrivet, om än kanske melodramatiskt. Men du ser tomheten. Du ser avspärrningarna. Du ser att något inte stämmer.
Grejen med det här är att vi brukar ta för givet att media finns där. Presskonferenser brukar locka folk. De här fick inte det. Avspärrningarna pekar på säkerhet eller något speciellt. Men resultatet är samma. En ensam röst. En ensam stol. Jag stod och tänkte att det här visar på en oväntad isolering i ett annars pulserande fotbollsliv, och det känns lite oroande, om än kanske överdrivet, för i slutändan är det bara en kväll — men jag såg tomheten, tomheten och
jag slutade skriva mitt namn...