Sol, högljudda applåder och Bud Cauley som går i mål i RBC Canadian Open på söndagen. Jag stod i soffan och skrek ungefär som en idiot. Jag såg han spela — och det var mer än en bra runda, det var slutet på en lång, nattlig mardröm som började för åtta år sedan.
Under The Memorial för åtta år sen kraschade han. Sex brutna revben, punkterad lunga och ett krossat vänsterben. Läkarna sa lång rehab och det var sant, men de sa inte hur mycket tålamod det kräver. Jag har följt honom, jag har sett match efter match där han vägrat ge upp, jag har sett små framsteg som kändes som segrar i sig och så plötsligt—nej vänta, det är inte plötsligt, det är år av slit.
- 36 år gammal
- 239 starter på PGA Tour
- Åtta år sen olyckan
Asså, om du frågar mig så visar den här segern något enkelt: vilja vinner ibland. Jag såg han spela fel ibland och ändå stå kvar och slå igenom pressen. Jag tycker det är en ren lektion i uthållighet och mental styrka. Men hur många fler spelare fastnar i sådana historier, och vad krävs för att folk ska få en andra chans i en sport där tiden går?