Jeeno Thitikul öppnade AIG Women’s Open med en runda som säger tre saker direkt: hon spelar bra, hon kan hålla nerverna i schack, och hon blir svår att slå i den här tävlingen. Det är en kort slutsats, jag vet (min optimism har kostat mig tippningspengar förr). Men en bogeyfri 64 på Royal Lytham & St. Annes kräver respekt.
Hur hon gjorde det
Vädret hjälpte. Sol och måttliga vindar gav spelares fingertoppskänsla ett litet övertag. Många utnyttjade det. Men Thitikul gjorde mer än att bara rida på bra förhållanden. Hon var aggressiv där det behövdes och lugn där det inte gjorde det. Sju birdies, noll bogeys (ja, noll), och ett scorekort som visade 29 puttar i det tysta. Små detaljer som puttantalet blir lätt översatta till statistik på en skärm, men i verkligheten är de timmar av träning och tusenvis av upprepningar.
Hon missade inga stora grepp. Tee till green var stabilt. Hon hittade fairway tillräckligt ofta (12 av 14 hål kändes som ett rimligt minne att nämna) och hon spelade smart i bunkrarna när vinden tog tag i bollen. Det såg enkelt ut. Det var inte enkelt.
Att gå bogeyfritt på en klassisk brittisk bana säger något om spelaren mer än om rundan. Royal Lytham är inte lätt att förlita sig på. Kvicka greener. Trånga fairways. Publik som vet när de ska andas och när de ska andas ut. Thitikul navigerade det på ett sätt som får henne att kännas som favorit. En stark favorit, skulle jag säga — om man nu ska använda ordet favorit (men det betyder inte att hon redan har titeln i fickan, förstås).
Det finns andra som scorar bra här. Det finns alltid oväntade namn som smyger upp. Men att se världstvåan göra en sådan runda, tidigt, ger ett tydligt budskap. Hon har spelet. Hon har lugnet. Hon har scorekortet som visade
Och ändå, golf är golf. Ett slag kan ändra allt. Men just nu ser det ut som att om någon ska ta hem det här så är det Jeeno Thitikul. Och ja, jag låter lite för säker —