Jag tycker det säger något viktigt att Armand Duplantis vann i Monaco men valde bort att försöka slå världsrekordet, och ja, jag vet att jag låter som en gnällig kollega (men det är mitt jobb att störa mig på sånt).
Han vann på 6,07. Han säkrade segern redan efter två hopp. Det är ovanligt i elitstavhopp. Jag säger det rakt: han sparade sitt rekord.
Varför avstod han?
Monaco är hans hemmaplan, publiken var där, men efter två säkra försök valde han att inte gå vidare mot rekordhöjden och i efterhand sa han enkelt att det inte kändes rätt; – Det var lite konstigt helt ärligt, jag kunde inte hitta känslan eller rytmen alls, säger Duplantis till SVT Sport.
Han sa att rytmen saknades. Rytm, rytm. Det lät nästan som en ursäkt men faktiskt kändes ärlig.
Det som gör det här större än det ser ut är att en hoppare av hans kaliber kan tappa känslan och ändå stänga tävlingen tidigt utan drama, och det får mig att uppskatta hans dominans ännu mer eftersom det säger att när han är i form är han omöjlig men när han inte är i form så klarar han ändå pressen och vinner ändå (ja, jag överanalyserar, jag vet).
Han lämnade mattan, log lite och sa inget mer, och jag stod kvar och tänkte att om världens bästa kan vinna utan rytm så...