Grejen med Herman Livs hemkomst är enkel: det här händer inte utan drama. När HV71 gick ut på is för första passet inför den nya säsongen så kändes det som att allt drog efter andan. Publiken jublade. Jublade så det hördes utanför arenan, ut mot parkeringsplatsen, ända upp i bussarna där supportrarna stod och vinkade.
Herman klev ut i sin gamla tröja och det var sånt där ögonblick man nästan får ont i bröstet av. Helt otroligt känsla. Bara att se honom ta emot pucken, vifta med klubban, och le mot hörnet där familjen sitter. Fansen svarade med en sån ovation att spelarna drog på smilbanden och tränarna såg ut att få tillbaka lite energi i benen.
Vad det kan göra för laget
Spelmässigt då? Grejen är att en återvändare ofta gör mer än att bara fylla en plats i laget. Han tar plats i omklädningsrummet. Han tar plats i spelet. När han får pucken, han spela som en gud. Det låter kanske stort. Men det är sånt som förändrar rytmen i powerplay. Det är sånt som höjer ribban i träning.
Publiken drog in känslan. De sjöng, de klappade, de pep när Herman satte fart över blålinjen. Det ger något till de unga killarna som stod bredvid och såg på. Det ger något till laget som kämpar i mittzonen. En enkel sak blir till motivation.
Herman Livs återkomst kan bli en vändpunkt för HV71 och ge laget en stark start på säsongen. Garanterat. Det är en het, kanske naiv, men riktig känsla i luften nu. Bara att rätta till detaljer i försvarsspelet och lägga in några fler passningar på rätt plats — sen kan det rulla.
I slutändan var det mer än bara ett ispass. Det var ett ögonblick. Helt otroligt men också ganska enkelt: publiken älskar honom, laget lever på det, och säsongen börjar nu med ett litet batteribyte… och vem vet, kanske blir detta precis det ryck HV71 behöver.