Sportcheferna i Hockeyettan står olika. Vissa kan andas ut. Andra borde vara rädda. Asså, det är sommartider men jobbet tar inte semester. Planeringen börjar nu. Kontrakt skrivs, lån diskuteras, budgetar räknas.
De som ler har pengar. De har klara sponsorspår, ungdomsproduktion och ett klart spelarmaterial. De ser struktur. De vet vad som händer om någon skadar sig. En klubb fick till exempel in en oväntad sponsorcheck på 37 400 kronor i våras och det gjorde skillnad i hyreshyror och resor. Små detaljer som det räddar ibland.
Vem bör oroa sig?
De andra har problem. Budgetar som krymper. Spelare som lockas bort. Styrelser som inte vill ta risken. En sportchef sa att han har sju lånebackar att lösa innan augusti. Det är inte hållbart. Rekryteringar blir paniklösningar. Ungdomslöften säljs för att hålla lamporna tända.
Men vänta.
Åh just det, den där sponsorchecken jag nämnde tidigare visar hur skört allt är. Ett par tusenlappar hit eller dit och hela säsongen skiftar. Skillnaden mellan lugn och katastrof i Hockeyettan handlar om resurser. Det är tydligt. Ojämlikheten skapar två läger bland sportcheferna. De som planerar framåt. De som hoppas att något händer. Om inget händer nu så kommer