20:12 i ett kvavt pressrum. Han stod där med händerna i kors. Framför honom satt 37 journalister och en ensam termosmugg med kallt kaffe. Det var en av få gånger Gianni Infantino lämnat skottsäkra PR-fraser och bara sagt det rakt ut...
En ovanlig ärlighet
Grejen med det ögonblicket är enkel. Han sa: 'Vi kontrollerar inte allt. Vi försöker, vi diskuterar, vi pratar, vi får se.' Det lät nästan som en ursäkt. Han vände sig inte bort. Han drog inte upp långa processer. Han konstaterade det.
Vad hände med Omar Artan?
Omar Artan, domaren från Somalia, är portad. Fifa har inte sagt exakt varför. Infantino nämnde bara att man pratar om situationen. Inga konkreta löften om åtgärder kom. Grejen med att portning händer är att det är ovanligt. En domare som Artan blir bortplockad väcker frågor. I samma rum nämndes exempel som Cüneyt Çakır och Howard Webb när folk försökte sätta det i ett större sammanhang — men inga svar följde.
Vad betyder det för förtroendet?
Fifas erkännande av bristande kontroll undergräver förtroendet. Punkt. När ledningen i sporten säger att de inte har full kontroll, då blir det som att be en orkester spela utan noter. Folk känner det i magen. Fansen. Spelarna. Domarna själva.
Han gav inte nya garantier. Han gav inte ett schema. Bara orden och tystnaden efter. Oskar, om han satt där, skulle ha känt samma irritabelt spända luften som i 73:e minuten när anfallaren formar kroppen och ingen passar ut. Det avslutades utan klarhet. Det började med en mugg kaffe och slutade med fler frågor än svar... helt otroligt, och bara så typiskt.
