Jag säger det rakt upp: det här känns som en sorgmaskerad desperat längtan efter kontroll. Rosie Brennan, trefaldig världscupsegrare, har meddelat att hon slutar. Hon gjorde det via Instagram, som så många idag. Hon skrev: "Jag drömde om att avsluta på topp och på mitt egna sätt och känner en viss besvikelse över att det inte blev så".
Det är enkelt att läsa in en story här om dramatik och timing. Men asså, jag ser det som något mer. Jag ser en idrottare som gjort allt rätt länge nog att räkna som en legend i dressyr. Men även legender får inte alltid bestämma sin sista akt. Det handlar om skador. Det handlar om hästar som inte stämmer. Det handlar om tidpunkter som inte matchar drömmar — och om sporter där du är två, ibland fler.
Det gör ont.
Avslut på egna villkor? Inte alltid möjligt
Okej men, vi pratar prestige här. Världscupen är en av de svåraste och mest prestigefyllda tävlingarna i vår sport. Att bli trefaldig vinnare av den är inte nåt man råkar bli. Det är tid, tålamod och jävla skicklighet. Men det hjälper inte nödvändigtvis när kalendern, hästens form eller teamets beslut lutar åt annat. Rosie ville avsluta på topp. Hon ville ha sin sista scen på sina villkor. I stället blev det ett Instagram-inlägg som avgjorde slutet offentligt och plötsligt, och det är en ganska bitter smak.
Jag såg henne rida för några år sen och tänkte att hon hade minst ett par säsonger kvar — men då hade hon också börjat väga andra saker mot tävlingarna, och du vet hur det är när prioriteringarna ändras mitt i en säsong...
Hon lämnar en imponerande karriär. Hon lämnar tre världscupsegrar. Hon lämnar oss med känslan att toppar är svåra att sätta dit själv, och att även den bästa kan tvingas avsluta på ett sätt som känns halvfärdigt. Jag tror hon vet det också, och det gör henne arg och ledsen och mänsklig. Jag sitter kvar med det—
