Att se en förbundskapten gråta framför kamerorna är obekvämt. Det var vad som hände med Lionel Scaloni direkt efter VM-finalen.
Presskonferensen
Matchen var slut. Han satte sig på podiet. Efter ungefär en minut bad han om ursäkt och reste sig. – Förlåt mig, säger han innan han lämnar podiet. Kamerorna fångade det tysta ögonblicket.
Det såg nästan teatraliskt ut. Som en violinist som tappar stråken i sista satsen. Det var knappast en dålig show. Det var trötthet och besvikelse.
Tränarens börda
Rollens krav är hårda. VM-finalen är världens tyngsta scen. Argentina bär sin historia tungt. Förbundskaptenen förväntas ha kontroll. Ibland har han det inte.
Scalonis sammanbrott visar något enkelt: även de mest framgångsrika tränarna kan knäckas av pressen. Kanske borde det inte förvåna. Kanske säger det mer om sporten än om honom.
Han sa förlåt och gick. Det lämnar en bild som stannar kvar. Det är inte vackert. Det är verkligt.
