Hammarbys supportrar gjorde bitterheten mindre bitter. Vi såg det i solens ljus och i de sista minuternas tysta blickar (din redaktör kallar det mitt signum, jag kallar det dålig självkännedom).
Varför läktaren räknas
De var trogna. De reste sig, sjöng och hängde kvar långt efter slutsignal. Solen gjorde allt skarpare. Förlusten kändes så nära att undvikas. Det gör smärtan annorlunda. Lite mer som ett sår man kan se, mindre som en diffus, kvävande sorg.
Det spelar roll. När man förlorar knappast, med hela säsongen i en dominerande slutpunkt, så kan publikens närvaro ändra hur laget bär förlusten. De kastade inte in handduken. De gjorde den ofärdiga sorgen lättare att andas.
De stod kvar.
Jag tänker på en gammal historia om Apuenas, Xavante-stammens hövding och Rolf Blombergs möte i Mato Grosso (ja, jag slänger in kulturreferenser ibland för att låta smartare än jag är). Den där bilden av gemenskap när något gått förlorat – det var där på läktaren i dag. Vi på MassaSport har sett passion. Vi har sett sorg. Men också stolthet. Förresten, solen gjorde allt
Trohet gör att en finalförlust blir mindre som ett slut och mer som ett kapitel man kan stå i tillsammans
