Jag tycker det har gått för långt. IFK Göteborgs mittback har fått ta slag efter slag de senaste månaderna och det har blivit en snackis överallt – från läktaren till ledarsidorna, och han står där och svarar öppet, vilket jag uppskattar men som inte ersätter jobb på planen.
Svar och mentalitet
Han sa det själv: "Jag tar kritiken, men jag vet vad jag kan och jag kommer fortsätta kämpa." Det är enkelt sagt och rätt i munnen, men om du frågar mig räcker inte ord när lagets försvarsspel fallerar om och om igen, för kritiken började efter en rad svaga insatser i försvarsspelet och det har kostat poäng i Allsvenskan och gjort att pressen nu ligger tung över hela klubben.
Jag såg 1–1-matchen senast och han gjorde några saker rätt, men också misstag som skickar signaler till motståndet att där finns öppningar, och det är sådant som måste bort snabbt.
"Det är tufft just nu, men jag tror på mig själv och laget." Bra, jag gillar att han inte gömmer sig, men tro bygger inga poäng när skallen på bollen är fel och markeringarna svajar.
Han har spelat för klubben sedan 2021. Han var stabil tidigare. Jag vet det. Jag har sett honom vinna dueller och stänga ytor. Men form är formbar och kritik, även om den river, kan vara den där nödvändiga sparken för att vakna.
Asså, klimaten runt IFK blir hårdare när tabellen kryper neråt och försvarsspelet är helt avgörande för att inte halka längre ner; misslyckas man där så är det inte bara en spelare som sabbar utan en kedja som brister och fansen känner det i varje andetag på läktaren.
Jag respekterar att han svarar öppet. Jag respekterar att han står upp. Men jag säger också detta rakt upp: mental styrka är fint, men leverans på planen tystar de som tvivlar snabbare än en presskonferens, så visa mig, visa oss.
Jag vill se honom återta sitt spel, jag vill se laget resa sig och jag vill att kritiken tynar bort när resultaten kommer, annars blir det bara fler ord och färre poäng...
