Jag tycker det här är bra, även om jag kanske låter sentimental. En spelare som säger nej till klubben om sin egen tröja visar ryggrad. (Din redaktör skulle kalla det pretentiöst; jag skulle kalla det integritet.)
Nyheten slog ned i småbubbliga fotbollsrum i går. Taha Ayari vägrar byta sitt tröjnummer. Han sa det enkelt: ”Så länge jag spelar här kommer jag inte ändra”. Punkt. Ingen förklaring. Ingen kompromiss. Det får fansen att välja sida snabbare än en udda scarf med 37 prickar jag såg på läktaren i februari (ja, jag minns sånt, sorgligt nog).
Varför bry sig om en siffra?
Tröjnummer bär historier. För en del är det bara marknadsföring. För andra är det ett löfte. AIK är en av landets största klubbar. När klubben ber en spelare byta händer något. Lagets rytm kan rubbas. Spelarkontakter kan bli stelt tysta i omklädningsrummet. Igen: kanske överdrivet att tro att ett nummer kan starta ett kallt krig. Men om du frågar mig så luktar det konflikt. Min första känsla? Det här smakar bråk.
Ayari vinner poäng hos vissa supportrar. Han förlorar tålamod hos andra. Själv gillar jag att någon står fast, även om jag tippade dem för nedflyttning i augusti. Hur länge AIK tänker driva frågan återstår att se, men det lämnar en eftersmak av någonting oavslutat...
