Jag säger det rakt ut: det här kändes som början på något stort. 73:e minuten, läktarbruset pressar in genom bröstkorgen och en spelare formar kroppen för ett avslut — hela arenan andas med henne, det är bara helt otroligt!
Publiken bar matchen
Över 20 000 på läktarna. Jag såg hur de sjöng, hur de höll i skyltar, hur de slog takten. Grejen med det är att det inte bara är ljud — det är kraft. Det höjer spelarna, gör besluten enklare, får unga att tro. Jag har sett division 2-matcher med tio personer på läktaren, och detta var som att jämföra en kvartersfest med en nationaldagspromenad.
Hela kvällen doftade av framtid.
Spelarna och traditionen
Efter slutsignal intervjuades Elma Juntilla Nelhage och Amanda Ilestedt. Elma pratade om lagkänsla. Amanda pratade om ansvar. De log. De tackade publiken. Avtackningar hölls under kvällen — en fin, simpel tradition som knöt ihop nuet med historien.
Jag tror inte på tomma fraser. Jag tror på siffror och ljud och hur spelare rör sig när folk är där — och om du frågar mig så pekar allt mot en tydlig riktning: publikstödet visar att svensk damfotboll går uppåt. Punkt.
