En boll rullar som om greenen vore sandpapper. Den tar fart, sen stannar den tvärt i en liten spricka i det brända gräset. Publiken suckar. Asså, det är en bild som många minns från 2004 och 2018 på Shinnecock Hills. Rory McIlroy sitter där i tanken, 37 år och världstvåa, och tänker att USGA får tänka om.
Minne från två katastrofer
2004 och 2018 var greenerna vansinnigt snabba och torra. Flaggplaceringar var så svåra att vissa hål kändes nästan ospelbara i vind. Spelarna var i uppror båda gångerna. Kritiken var hård och förtjänad. McIlroy har sett det. Han säger det rakt ut: "USGA får inte gå för långt." Det låter enkelt. Det är viktigt, även om jag kanske överdriver en smula när jag kallar det en katalysator för hela sportens image.
Vad Rory vill ha
Han vill ha utmaning. Okej men han vill också ha rättvisa. Han säger att U.S. Open ska vara svårt, det ska krävas skicklighet. Men när banan blir så extrem att den straffar bort spelare för att vinden tar bollen eller för att en flaggplacering är... nej vänta. Han menar att det måste finnas en gräns. En gräns som inte får göras suddig av prestige eller tradition.
USGA:s balansakt
USGA bestämmer. De bygger, lägger upp och styr svårighetsgraden. De vet historien på Shinnecock. De måste väga vind mot spelbarhet. McIlroys varning är en bra påminnelse om det, och den är kanske viktigare än han vill erkänna. Men om de överarbetar banarna så tappar både spelare och publik intresset, och då blir det inte roligt för någon när
