Jag såg bilden och jag vet att jag låter sentimental (min redaktör kallar det mitt signum, hon menar klagan) men stunden var svår att skaka av. Shiho Kuwaki hukade en stund efter putten. Händerna för munnen. Hennes lagkamrater sprang mot henne över det engelska havsdoftande gräset på Royal Lytham & St. Annes. Det var 4 april och det var hennes första major.
Kuwaki och tyska Esther Henseleit stod lika efter 72 hål. Båda slutade på fem under par. De gick till särspel. Kuwaki avgjorde på andra särspelshålet. Ett nytt namn i en lista som annars ofta känns förutsägbar. Jag säger det rakt ut: det här känns som början på något stort.
En match, en bana, en riktning
Royal Lytham & St. Annes gör ingen nåd. Vinden där biter i bollar och i nerver. Särspel blir till ett psykologiskt slagfält. Kuwaki höll ihop huvudet bättre än Henseleit när det gällde som mest. Hon slog raka slag, putsade sina lägen. Henseleit gjorde motstånd, men på andra särspelshålet räckte det inte.
Det här är inte bara ett resultat. Det är en planta som slår rot. Jag ser det i spelare som Atthaya Thitikul och Nasa Hataoka också (ja, jag vet, jag älskar underdogs). De har tagit sig in i toppen med mod och kortspel som tål press. Kuwaki lägger sig i samma konversation nu.
Gut reaction: jag tror Asia tar ledningen i damgolf på riktigt. Hon spela som om inget fanns. Okej, det är ett vågat påstående. Men ibland måste man säga det rakt ut.
Det var årets sista major för säsongen och Kuwakis namn kommer följa med länge. Först en seger, sen rubriker. Sen förväntningar. Jag sitter här och känner mig både glad och lite misstrogen (av vana, har sett för många snabba succéer falla ihop). Men bilden av Kuwaki på greenen den där aprilkvällen? Den försvinner inte.
