En eftermiddag utanför Minneapolis
Jag stod vid första tee medan vinden drog över Hazeltine. Klockan var 13:42 när Nordqvist gick ut. Jag såg Majas caddie med en blekt handduk märkt nummer 12. Små grejer, men de säger något om fokus.
Det är KPMG Women’s PGA Championship. Årets tredje major. Den har pengarna som gör att folk tittar extra noga. Helt sjukt prispott. Men pengar spelar ingen roll när bollar inte hittar fairway.
Resultatet
Anna Nordqvist och Maja Stark spelade 73 slag. Ett över par. De delar 70:e plats efter första rundan. De ligger tio slag bakom Ina Yoon som leder. Tio slag. Det är som att ha ett hål i ens klubbagg där det inte borde vara ett hål.
Jag vet att svenska spelare brukar prestera i stora sammanhang. Jag vet det och har sett det. Men idag var det trevande. Putten som borde sitta gick inte i. Drives som brukar rulla in på greenerna hamnade i ruffen till höger.
Vad måste hända nu
Okej men, om du frågar mig så måste bägge höja sig rejält. De måste slå mer konsekvent. De måste putta bättre. De måste vara modigare i slagen när det blåser över Hazeltine, för banan straffar misstag hårt.
Och ja, jag kan vara otålig. Jag står för det. Men en major med rekordstor prispott kräver mer än stadiga rundor; den kräver dundergrejer på dag två och tre, inte bara tålamod, och jag tror inte någon blir nöjd med att ligga i samma spann som vissa lokalspelare på en vanlig tisdag när Ina Yoon flyger fram.
Tillbaka till tee där jag började: det var tyst innan första utslaget. Samma tystnad fanns kvar när de lämnade banan. Jag känner det i magen — det är långt kvar men inget är slut. Inte än.
