Han stod där med Visby-tröjan i handen i tolv sekunder. Tyst. Kanske stirrade han på märket. Kanske tänkte han att det var dags att börja om. Jag tyckte det såg mer bestämt ut än vemodigt.
Daniel Gunnarsson lämnar visserligen Hockeyettan, men inte efter svag form. Han har spelat tre säsonger i Hockeyettan och sade adjö till Visby Roma med känsla. Det var ett känslosamt avsked. Han kände sig även fysiskt fräsch efter förra säsongen. Fräsch. Fräschare än många trodde.
Vad han betyder för Västerås
Västerås IK spelar i Hockeyallsvenskan. De får nu tillbaka en rutinerad back. Rutinerad i betydelsen: vet vad som krävs i försvarszoner, kan läsa spelet och tar ansvar i enkla situationer. Det är erfarenhet som syns i boxplay och i närkamper.
Gunnarssons beslut att flytta tillbaka var inte sportdrivet först. Det handlade om familjen. Han sa det själv: – Det var kanske inte något jag hade tänkt på efter säsongen. Sedan kändes kroppen fräsch och jag kände att jag ville fortsätta spela hockey... Då dök Västerås upp och det blev det bästa alternativet för mig och familjen, säger backen till Hockeynews.
Vi har sett det förut. Spelare som väljer familjen och samtidigt ger laget något konkret tillbaka. Här blir det en tvådelad effekt. För familjen betyder flytten trygghet. För Västerås betyder det fler minuter av stabilt försvarsspel.
Det är rimligt att tro att Gunnarsson ger laget mer än bara närvaro. Han ger stabil matchroutine, det lugn som kommer av att ha spelat flera säsonger i seniorhockeyn. Det behöver Västerås när säsongen blir tajt och marginalerna små.
Förresten, den där bilden i början — Visby-tröjan i handen — den följer mig. Den berättar det mesta. Han gick inte därifrån för att han var klar med spelet. Han gick därifrån för att han ville spela på nytt, på hemmaplan. Hemma i Västerås. Vi ser vad det blir av det.
