Jag stod i omklädningsrummets ena hörn när nyheten spreds, en spelare som plockar ihop sina grejer under tystnad och ingen säger mer än nödvändigt.
Affären som aldrig tog fart
Det fanns en plan. Den landade aldrig. Västerås skrev upp Kim Rosdahl som en lösning på något de trodde saknades. Förväntningarna var höga. Resultaten blev inte det.
Varför de gick skilda vägar
Det är lätt att peka på roller och system. Det är också frestande att skylla på skador eller otur, men faktum kvarstår: överenskommelsen uppfyllde aldrig målen som sattes upp från början, och när inget avtal ger det som behövs så blir både tid och energi en kostnad snarare än en investering, och det var tydligt i vardagen, i ispassen, i matcherna och i hur få situationer som faktiskt förändrades trots att båda parter nog försökte.
Jag trodde arrangemanget kunde ge mer, men jag insåg också att ibland är ingen av parterna skyldig till misslyckandet; ibland räcker inte kemi eller timing, och då hjälper ingen vilja.
Vad det betyder
Beslutet beskrivs som bäst för båda parter. Jag håller med. Att sitta kvar i en relation som inte fungerar hjälper ingen. Det stoppar utveckling. Det tär.
Det här är en påminnelse om att separera kan vara ett beslut i tjänst av bådas bästa.
Snart kommer Rosdahl gå genom samma dörr han lämnade, med väskan i handen, och om du frågar mig så är det en enklare väg än att försöka tvinga fram något som aldrig kommit till.
