Leksands IF tappar en viktig kugge: Marcus Karlberg lämnar klubben. Bilden sitter kvar — han vid sargen i den 34:e matchminuten, handsken halvt uppdragen, blicken snudd på att räkna takplankor (jag vet, det låter dramatiskt, men det var en sån kväll).
En som följt tröjan länge
Karlberg är forward. Han har tillbringat stora delar av sin karriär i Leksand. Sju säsonger, om någon nu gillar exakta siffror. Han har burit laget i perioder. Tagit puckar. Skjutit viktiga mål. Stått i målkalabalik och sett lagkamraterna andas lättare efter en räddning som om någon tömt en tung ryggsäck.
Vad lämnar han efter sig?
Avskedet känns som slutet på en era. Det kan rita om hur Leksand gör mål. Laget förlorar inte bara en spelare. De förlorar en vana. En rytm. Det är som att plocka ut motorn ur en gammal Volvo 240 och tro att bilen fortfarande går rakt fram (nej, det gör den inte).
Ingen avgångsdag nämns. Ingen ny klubb presenteras. Det lämnar ett tomrum och frågor. Tränaren måste hitta nya kemier. Fansen måste vända blad. Och ja — Maja tippar fel ibland (jag tippade dem för nedflyttning i augusti), men här finns ett verkligt problem att lösa för Leksands offensiv.
