Jag tycker det här är nödvändigt. Att damma av gamla instruktioner och skriva dem på ett språk som dagens ryttare fattar känns uppfriskande (din redaktör lär kalla det modigt, men hon menar väl bara gammal vana).
Bo Tibblin och Svenska Ridsportförbundet har släppt uppdaterade upplagor. Tibblins Ridning Lektionshandledning är med på tåget. Ridsportförbundets Ridinstruktion likaså. Båda har modernare språk och nya illustrationer. Punkt.
Nya bilder, nytt språk — och varför det spelar roll
Det är en förändring som känns som att stoppa eldrift i en gammel Saab 900. Du känner igen rösten. Men allt blir lite tystare, renare och lättare att hantera. Jag säger inte att gamla böcker var dåliga. De gjorde jobbet. Men folk använder inte ”gjorde jobbet” längre när de scrollar på telefonen mellan hoppträning och stallsysslor.
Ta ett konkret exempel: Tibblins instruktion om sitsen. Texten är kortare nu. Den säger samma sak men med ord som en 20-åring i stallet faktiskt använder. Ett annat konkret exempel är förbundets beskrivning av hjälpgivning. Nu finns enkla teckningar som visar handplacering och viktförskjutning. De gamla svartvita fotona var bra, men de nya illustratörernas linjer förklarar ett varv snabbare än en lång text.
Jag började skriva en paragraf om hur detta är en generationsfråga — och sen bytte jag spår. För utbildning handlar inte bara om vem som läser. Det handlar om hur man lär. Ett tydligt språk och pedagogiska bilder gör att fler faktiskt testar och lär sig. Det hjälper nybörjaren. Det hjälper tränaren som är lite trött efter en lång dag (det är jag, ibland).
Visst finns det purister som rynkar på näsan. De säger att man inte leker med klassiker. Jag säger: ja, respektera originalet. Men gör det användbart. Jag tycker förändringen är rätt väg framåt. Och om du frågar mig igen om en uppgradering var nödvändig? Jag svarar som i början. Absolut.
