Ännu en blåfågeldag låg över Oslo och Holmenkollen för det prestigefyllda 50 km-loppet. Toppförhållanden väntade längs den 8,3 km långa banan som fick åkas sex gånger. På traditionellt Holmenkollen Skifest-manér var åskådare tillbakasläppta på läktaren och i skogen längs banan och stöttade de 64 startande genom att heja hela tiden.
Loppet om den berömda segern förblev ett nära samtal fram till mål.
Listan över möjliga toppåkare var lång. Därav, ledarpositionen och rollen som pacemaker, förändrades ofta mellan toppidrottare som Hans Christer Holund, Iivo Niskanen, Didrik Tønseth, Andrew Musgrave, Simen Hegstad Krüger – men togs också av yngre norska talanger som Martin Nyenget Løwstrøm och Harald Østberg Amundsen.
Först under andra halvan av loppet, när det gällde besluten att utnyttja ett eventuellt skidbyte, togs farten upp då den ledande gruppen behövde komma ikapp Amundsen, som hade bytt skidor ett varv tidigare än den ledande gruppen och därmed hade laddat av när alla andra gick till ”box stop”.
I den följande långa klättringssträckan till högsta punkten vid ”Frognerseteren” hade sex idrottare avancerat till en ledande grupp med Didrik Tønseth, Martin Løwstrøm Nyenget, Sjur Røthe, Iivo Niskanen, William Poromaa och Hans Christer Holund.
På grund av ett fall av Simen Hegstad Krüger kom också Dario Cologna att falla vilket var olyckligt då den 35-årige schweizaren var på väg mot detta sista världscuplopp i sin mycket framgångsrika karriär.
Framtill blev den goda kvaliteten på de nya skidorna en avgörande faktor för slutslingan. Didrik Tønseth tog ledningen och rusade fram med Nyenget och Røthe hack i häl. Som enda icke-norrmän lyckades William Poromaa och Iivo Niskanen hänga med. Men efter att ha passerat för den sista omgången runt stadion, jublade den norska trion ännu en gång och det kom till en slutspurt mellan de tre.
