Efter femtio år vid tee fick Lars Johansson äntligen sitt första hole-in-one. Jag tycker det säger något om sporten. Det är absurt och fint på samma gång.
Han stod på en kort par-3 i sommarens värme. Han siktade, höll balansen och slog. Bollen tog en perfekt linje och föll rätt i koppen. Hans kompisar vrålade. Han skrattade. Väntade. Väntade i femtio år. Han har 19 KM-titlar. Han har spelat i över femtio år. Dormy‑namnet hänger över allt (ja, det ger honom ingen immunitet mot slumpen).
Fem minnesvärda ögonblick
Jag såg det hända. Det var ödet. Den där dagen var bara en av fem minnesvärda händelser i sommarens golfflöde — hole-in-one för Lars, en ung spelare som klev fram i en klubbmatch, en veteran som slog sin bästa runda på år, ett oväntat klubbmästerskap som blev tight och en amatör som satte sin första birdie på sista hålet. Alla visar samma sak: golfare i Sverige levererar små mirakler hela tiden.
Det var en bra story för Dormy (förstås). Men det som fastnar är att även en man med 19 KM-titlar kan bli överraskad. Jag vet inte varför. Det var magi. Och jag kan inte sluta tänka på hur många andra ögonblick som väntar runt nästa hörn, för även den som vet allt om spelet kan fortfarande bli helt
