Sommaren av etapplopp avslutades på söndagen med Ceratizit Challenge by La Vuelta, som i år utökades till fem etapper och dess tuffaste upplaga hittills. Tävlingen började med en lagtidskörning och innehöll sedan klättringsetapper, stansade etapper, en lång dag på 160 km och en sprint på Madrid-kretsen för en varierad femdagars tävling. Efter en enorm insats på drottningetappen tog Annemiek van Vleuten (Movistar) totalsegern, det senaste tillägget till hennes långa lista över framgångar.
Oavsett om det var ett viktigt mål eller inte, innebär Van Vleutens seger att hon fullbordar den så kallade trippeln Giro-Tour-Vuelta under det första året som det var möjligt. Att packa in de tre loppen på bara tre månader har gett en intensiv sommar, och att vinna dem alla är onekligen en imponerande prestation. Van Vleuten har hyllats som en talang som bara finns en gång i en generation, och det kan vara första och enda gången vi ser en cyklist ta hem rosa, gula och röda färger på en och samma säsong.
Även om Van Vleuten vann loppet och blev historien var det egentligen bara etapp 2 där hon dominerade, med de andra fyra etapperna som alla gav olika vinnare, intressanta historier och mycket att lära sig av. Inför världsmästerskapen och säsongens sista lopp kan du ta del av följande. Cyclingnews Slutsatser från fem dagar i norra Spanien.
Det var inte alltför lätt för Van Vleuten
En av rubrikerna inför Ceratizit Challenge var att Annemiek van Vleuten ifrågasatte om hon skulle kunna sikta in sig på och vinna loppet, eftersom sträckan ”inte var så svår”. Efter att ha vunnit loppet med nästan två minuters marginal verkar hon ha svarat på sin egen fråga.
Van Vleutens tankar var giltiga – bristen på stora klättringar skulle göra det svårare för henne att överträffa sina konkurrenter enbart på klättringsförmåga – men det verkar som att även om hon tyckte att klättringarna saknade svårighetsgrad, så var det inte så loppet utvecklades.
Den holländska cyklisten och hennes Movistar-team hjälpte till att göra loppet svårt oavsett, vilket gjorde att Van Vleuten kunde sätta sin prägel på loppet och distansera alla sina rivaler.
Hon visade också sina styrkor på de flackare dagarna och höll sig under kontroll men utan problem på aggressiva dagar som inte alltid har passat hennes förmåga. T
et Ceratizit Challenge var kanske inte den mest utmanande banan av Van Vleutens prestationer 2022, men det var en tuff seger som hon var tvungen att arbeta för för att ändå ta hem segern på en sträcka som hon erkände inte var den bästa för henne.
Medelhöga klättringar kan vara den perfekta platsen för spännande lopp
Mot bakgrund av Van Vleutens imponerande seger på andra etappen, där hon använde de upprepade stigningarna för att trötta ut sina motståndare och sedan köra iväg med loppet, finns det ett argument för att etapper med färre stigningar kan vara mer spännande. Tredje etappen var ett bra exempel på detta, med en lång, släpande 16 km lång klättring, som var tillräckligt svår för att locka fram en elitgrupp av cyklister, men inte tillräckligt svår för att bara en eller två klättrare skulle kunna tävla i mål.
Som ett resultat av detta tvingar en etapp som fredagens cyklister att vara aggressiva på andra sätt än att bara klättra ut sina motståndare på stigningarna och köra iväg med loppet. Framgångsrika attacker sker ofta på de platta eller korta ramperna istället, som vi såg från Grace Brown (FDJ-SUEZ-Futuroscope) och dessa kräver många element för att lyckas: att gå vid rätt tidpunkt, vara i rätt position, ta med sig rätt ryttare, arbeta precis lagom mycket för att hålla sig borta men behålla något för avslutningen.
Debatten om klättring – vad som är för mycket, vad som är för lite, vad tävlingarna ska sträva efter – har pågått hela tiden, och det står klart att etapper med stora berg som passar de rena klättrarna är önskvärda i sportens framtid. Men det står också klart att profiler som inte är fulla med klättringar fortfarande kan locka fram elitförarna, men ge ett aggressivt, taktiskt och spännande lopp.
Italienarna är de att hålla ögonen på vid VM
Elisa Balsamos seger på femte etappen i söndags var tänkt att bli hennes sista i regnbågströjan, eftersom den regerande världsmästaren inte kommer att tävla igen förrän i vägloppet i Wollongong, men det skulle inte vara någon överraskning att se en annan italienare ta över ränderna, om inte Balsamo själv.
Det italienska laget har ännu inte bekräftat sin trupp för VM, men efter ett imponerande år för cyklister över hela WorldTour kommer uppställningen säkert att vara full av talanger.
Helgens tävlingar bekräftade detta, med Silvia Persico (Valcar Travel & Service) som äntligen tog sin första stora seger efter en imponerande sommar, och Elisa Longo Borghini (Trek-Segafredo) som klättrade bra och slutade tvåa totalt.
Det italienska laget har också den sällsynta förmågan att verkligen kunna samlas som ett lag vid de stora tillfällena, vilket sågs både vid förra årets VM och årets EM, en förmåga som det lika talangfulla nederländska laget ibland har svårt att använda.
Med Elisa Longo Borghini som både klättrar och sprintar bättre än någonsin har italienarna ett bra alternativ för den knepiga VM-banan, med Persico som en formstarkt plan B. De var den mest framgångsrika nationen i Spanien och kommer säkert att vara stora utmanare om titeln i Australien.
Vissa lag börjar få ont om tid att vinna
Även om säsongen fortfarande är fullspäckad och det stora målet VM ännu inte är uppnått, var Ceratizit Challenge en påminnelse om att WorldTour-kalendern nästan är avslutad. Med bara det nya Tour de Romandie i oktober kvar att köra är det nu bara tre dagar kvar av WorldTour-tävlingarna, och därmed bara tre dagar kvar att vinna.
När Vuelta avslutades hade sex av 14 WorldTour-lag inte vunnit något WorldTour-tävling. Fyra av dem är nya WorldTour-lag – Human Powered Health, Roland Cogeas Edelweiss, EF Education-TIBCO-SVB och Uno-X – men de återstående två är pelotonets trotjänare, Canyon-SRAM och Liv Racing Xstra.
Med de minskande vinstchanserna var båda lagen mycket aktiva i Spanien, där Canyon-SRAM var närmast en seger efter att Elise Chabbey knappt besegrats av Brown på andra etappen. I slutändan missade dock båda lagen och kommer närmare att avsluta säsongen utan en WorldTour-seger.
Naturligtvis har de haft framgång på andra nivåer och på andra sätt – Canyon-SRAM vann lagklassningen och placerade Kasia Niewiadoma på podiet i Touren, ingen liten bedrift – men med så många tävlingsdagar i WorldTour-kalendern i år kan det vara oroväckande att avsluta året utan den där toppsegern.
Det är inte den tredje ”Grand Touren” – ännu
Huruvida damcykling har några ”Grand Tours” är kanske fortfarande en fråga som kan diskuteras, men i år har Giro d’Italia Donne och Tour de France Femmes tagit plats som de största tävlingarna i kalendern.
På grund av sitt samband med herrarnas Vuelta a España skulle det vara lätt att placera Ceratizit Challenge i samma liga, men den här veckan visade att det kanske inte är där ännu. Med endast fem etapper, varav de flesta var ganska korta runt 100 km, och med en avsaknad av klättringar över 1 000 meter, innehöll loppet inte många av de utmaningar som gör Giro och Touren så tuffa och prestigefyllda.
Dessutom måste en sak sägas om bevakningen. Med endast den stipulerade en timmes direktsändning och liveuppdateringar som var knapphändiga i detalj var loppet stundtals svårt att följa, och som ett resultat kanske inte lockade till sig det engagemang eller den uppmärksamhet som det borde ha fått.
Detta är dock inte den slutliga formen för Ceratizit Challenge. Loppet kommer att omdöpas till La Vuelta Femenina och planeras att utökas till sju etapper 2023, och flytta bort från herrarnas lopp i kalendern.
Med ett längre lopp och några svårare etapper inkluderade, plus förhoppningsvis en uppgradering av täckningen, skulle loppet ligga mer på samma nivå som Giro och Touren och skulle då kanske vara mer passande för Grand Tour-beteckningen.