Den första etappen av UCI:s väg-VM är avslutad, med sju titlar som delades ut när tidstesterna kördes och vanns – några av favoriterna och andra av oväntade.
Den största källan till uppståndelse kom från norrmännen, som tog hem både herrarnas elit- och U23-titlar, men det var inte där överraskningarna slutade, för när de oväntade vinner, så missar de förväntade.
De stora namnen Filippo Ganna (Italien) och Annemiek van Vleuten (Nederländerna) halkade längre ner i resultatlistan än vad de flesta hade trott var möjligt.
Det fanns också en ny generation ryttare som kom fram och som gjorde anspråk på att bli uppmärksammade i tidskörningsvärlden, ingen mer än brittiskan Zoe Bäckstedt som satte ett brinnande tempo från start i damernas juniortidskörning, tillräckligt snabbt för att överträffa det inledande tempot hos elitvinnaren Ellen van Dijk (Nederländerna).
De snabbaste nya ansiktena var dock inte de enda som satte sina spår, då mannen som kom sist i herrarnas elittidskörning, Drabir Alam (Bangladesh) också otvetydigt uppnådde sitt mål.
Vi tar en närmare titt på några av de viktigaste resultaten från tidstesterna vid VM i Wollongong.
Även Ganna och Van Vleuten har dåliga dagar
Banan i Wollongong med sin kurviga stop-start-rytm var kanske inte idealisk för Annemiek van Vleuten eller Filippo Ganna, men idealisk eller inte är förväntningarna alltid höga på dessa suveräna tidstävlingsförare, särskilt med tanke på att båda redan har två världsmästartitlar i disciplinen i bagaget.
En tredje titel i rad stod på spel för Ganna, och en återkomst till tidstävlingsregnbågarna som hon hade vunnit 2017 och 2018 för Van Vleuten.
Den holländska cyklisten, världens nummer ett, har knappast haft ett felsteg i år, fokuserat på stora mål och levererat gång efter gång. Hennes lista över segrar omfattar de största loppen i kalendern, Giro d’Italia Donne, Tour de France Femmes och Ceratizit Challenge by La Vuelta.
Fast tidskörningen var ett mål som bara inte fungerade, med en sjunde plats på Marine Drive-linjen och sedan den långa löpningen ner till presslinjen i den blandade zonen för att förklara vad som gick fel, om och om igen.
”Jag visste att jag hade en skitdag”, sade Van Vleuten. ”När jag efteråt tittade på min ansträngningsstyrka kunde jag se att jag inte hade en bra dag.”
På eftermiddagen var det sedan den vanligtvis oslagbara Ganna som låg femma vid den första kontrollen och det blev inte bättre därifrån. Även han blev sjua och även han hade ett liknande svar som Van Vleuten när han talade med media efter den blandade stafettlagstittningen.
”Jag tror att det bara var en skitdag för mig och det spelar ingen roll. Vi stänger boken och ser till framtiden, till nästa mål.”
Ganna gick åtminstone från lagtidskörningen med en silvermedalj, men för Van Vleuten blev det snarare värre än bättre då hon kraschade direkt i starten och bröt armbågen.
Norge är inte längre ”dålig på tidskörning”.
Thor Hushovd må ha tagit segern för Norge i vägloppet senast väg-VM var i Australien 2010, men det är inte en nation som är van vid att stå på tidskörningspodiet, än mindre på första plats. Allt detta förändrades i år.
”Om man går tillbaka för två, tre år sedan sa de alltid att norrmannen var dålig på TT. Så nu är vi bra, men jag vet verkligen inte svaret. [why]”, sade den nye norske U23-världsmästaren Søren Wærenskjold, men tillade sedan att han trodde att det låg i förberedelserna.
Bra, är kanske ett understatement. Först var det Tobias Foss som störde äppelkärran, med en lång rad favoriter som försökte och misslyckades med att slå det märke som norrmannen satte.
Han hade aldrig tidigare vunnit på elitnivå utanför sitt hemland, men säkrade sin första seger på den största möjliga scenen och spelade perfekt med den böljande och kurviga banans on-off-natur.
Bara den segern var fantastisk nog, men när den dagen därpå följdes upp med en seger även i U23-männen, där Wærenskjold tog segern i U23, och hoppade upp på den viktiga positionen efter att ha säkrat silver förra året och talat . De där tipsen han fick av Foss före ritten måste ha varit bra!
Australiens regnbågsutsikter är djupare än Dennis
Rohan Dennis är den överlägset mest framgångsrika australiensaren som för närvarande tävlar när det gäller tidskörning, efter att ha vunnit världsmästartiteln 2018 och 2019 samt OS-brons i Tokyo, så det fanns naturligtvis en viss nivå av besvikelse när tillkännagivandet av det australiensiska laget inte inkluderade hans namn. Resultaten har dock visat sig vara en påminnelse om att nationens tidstävlingsutsikter går mycket djupare med en pipeline av ryttare som trycker på för att bli nästa australiensare att bära tidstävlingens regnbågströja.
Grace Brown var naturligtvis alltid tänkt att gå in i damernas elittävling högt upp på favoritlistan, efter att ha tagit en fjärdeplats vid de olympiska spelen förra året och vara särskilt motiverad och förberedd inför detta hemma-VM. Hon gjorde ingen besvikelse och tog silver efter att ha blivit slagen av den försvarande världsmästaren Ellen van Dijk (Nederländerna) efter en nagelbitande väntan på den heta stolen.
Det var dock inte bara Brown som gjorde en stark insats för Australien, Georgia Baker gjorde sin debut i elit-VM och placerade sig direkt bland de tio bästa, på åttonde plats bara tre sekunder efter Van Vleuten.
Sedan var det den yngsta deltagaren i herrarnas elittidskörning, Luke Plapp. Han tog steget upp i kategorin efter att ha vunnit silver på U23-nivå förra året och placerade sig direkt med en solid 12:e plats – en prestation som blev ännu mer imponerande av det faktum att det var på en bana som inte spelade på hans styrkor och kom bara en vecka efter att ha genomfört sin första Grand Tour någonsin i Vuelta a España.
Hamish McKenzie stod sedan kanske för ett av de största avslöjandena, då han överraskade till och med sig själv med en andraplats i herrarnas individuella tidskörning för juniorer. Den enda cyklist som kunde gå snabbare var förra årets silvermedaljör Joshua Tarling (Storbritannien) som redan har ett kontrakt med Ineos Grenadiers för de kommande tre åren.
Det var dock inte slutet på de australiensiska medaljerna, då nationen deltog i stafettävlingen mixed team time trial och säkrade brons bakom de formidabla schweiziska och italienska lagen med truppen bestående av Sarah Roy, Alex Manly, Georgia Manly – som också firade sin födelsedag – Michael Matthews, Luke Plapp och Luke Durbridge.
”Det är första gången vi gör det här evenemanget och jag tror att det har en ganska stor framtid”, sade Durbridge. Exakt samma sak skulle kanske kunna sägas om nationens tidskörningsutsikter i allmänhet.
Backstedts briljans
Det fanns bara en kvinna som körde den första 7,1 km långa sträckan av Worlds Wollongongs individuella tidskörning snabbare än Ellen van Dijk och den kvinnan var 17-åriga Zoe Bäckstedt. Cyklisten från Storbritannien hade siktet inställt på att leverera en tid under 20 minuter men till slut blev det en tid på 18:26,78 och hon tog junior-VM-titeln med en enorm marginal på mer än en och en halv minut.
Det var en otrolig insats över den 14,1 km långa tidskörningsbanan, en enda modifierad slinga av den två varv långa elitsträckan på 34,2 km, som inte bara hennes kategoririvaler kunde konkurrera med utan som lämnade henne med en genomsnittshastighet som översteg alla utom de två bästa cyklisterna i elitdamernas tidskörning.
”Jag skulle ha älskat om elitförarna hade kört samma varv som vi, och de hade bara kört två varv eller något liknande, så att jag kunde jämföra tiderna”, säger Bäckstedt. ”Men ja, jag menar, det ger mig några bra markörer för hur jag går och förhoppningsvis kan jag nästa år få några bra tidtagningar på vägen.”
Markörer som säkerligen kommer att göra henne till en ryttare att hålla ögonen på, inte bara under de kommande åren när hon avancerar i tidskörningsleden, utan också när hon blir proffs med EF Education-Tibco-SVB nästa säsong.
Resultat är inte alltid siffror på sidan
Även om det var många besvikna ansikten som rullade förbi efter tidskörningarna var ansiktet på de sista männen i elitherrarnas individuella tidskörning inte ett av dem.
”Jag är långsam, men hej, jag gav allt, jag är glad”, sa Bangladeshföraren Drabir Alam. ”Jag är bara glad att jag är här.”
Det resultat som Alam letade efter var trots allt inte ett resultat som man kunde hitta på ett papper och även om han hade njutit av publikens jubel och upplevelsen på vägen var det inte därför han var där.
”I den globala cykelsporten har man aldrig hört talas om ordet Bangladesh”, sade Alam, efter att tidigare ha nämnt att han var den förste från sitt land att tävla i herrarnas individuella tidskörning i elitklassen vid världsmästerskapen.
Det här var hans chans att kunna ändra på det och uppmärksamma sporten i Bangladesh.
”Det finns en hel del spännande ungdomar där som faktiskt tar upp cykling och det finns en våg av cykling på väg in. När vi såg att världsmästerskapen gör det möjligt för nationer att komma in och bara representera sitt land så att världen kan se det, kände vi att detta måste vara en plats där vi verkligen kan föra ut vårt namn.
”Nu är det fler som ser oss. Vi kommer att få hjälp, vi kommer att kunna träna dem bättre och kanske bara kanske kan vi göra något åt saken.”